Höga berg, djupa dalar

Rubriken beskriver faktiskt de senaste dagarna ganska bra.
Både kroppens form, fiskesuget, oflytet och inte minst vädret har varit minst sagt upp och ner.
Men visst har vi fiskat litegrann.....

Farsan har börjat tävla i mete lite smått.
Och som alltid när man testar nåt nytt är det inte helt lätt i början.
Så vi har gjort några gemensamma metepass där vi testat olika tackel, tekniker och beten. Faktiskt ganska intressant och det är en skön avkoppling att sitta och stirra på ett flöte.
Även om vädret inte varit det bästa vid våra försök.
Men en sak är säker, det är tur att man inte får för sig att börja tävla i det här.....

I går var det äntligen dags för lite trolling!
Har varit sugen på det ett tag nu, utan att det blivit av. Men när man då väl kommer iväg, åker ganska långt ut på sjön och timmen senare börjar det blåsa småjävlar trots att SMHI lovat max 3m/s, då blir man sur.
Liten båt och motor med rorkult är inte en bra kombination i hård blåst. Om man nu inte tycker det är spännande att drilla fisk medan man styr motorn med foten förstås, allt i en vansinnigt gungande sjö.
Tyngsta fisken för dagen klippte efter en stund av linan ovanför wiren och jag blev en Nils Master fattigare. Även spöparavanen gled av och överlämnades åt sitt öde i vågorna.
Jag rev snabbt upp de övriga spöna och vände om mot paravanen men den var helt borta....
Letade som en dåre i området men såg inte en skymt av den.
Lätt surmulen tacklade jag åter igen ut spöna och hävde mig ut i vågorna. Efter ett par timmar ser jag något vitt ligga och guppa i ytan, låångt från platsen där linan gick av. Kändes som att jag hade en ofattbar tur när jag håvade upp paravanen!
Efter det rev jag grejerna och påbörjade den studsiga färden mot hamnen. Med cirka 3 distans kvar dör motorn. Helt jävla stendör....
3 distans i motsjö med halvmeterhöga vågor och endast en liten paddel lät väl inte så där jättetilltalande just då.
En snabb felsökning visade att motorn inte verkade få nån soppa. Men den gick på tomgång om jag pumpade stenhårt på blåsan samtidigt. Så sittande på knä (blåsan är inne i stuvfacket bak) och desperat pumpande kunde jag i alla fall styra hemåt. En timme tog det.....Gissa om det var skönt att få veva upp båten på trailern och gissa om jag hade kramp i händerna.....

I morse var allt glömt (hur nu det gick till) och fiskelusten var lika stor igen.
Bytte motor och hängde på "Araben" det bensinslukande monstret på 30 hästar och körde glatt iväg mot rampen.
Ingen sak när man har två motorer att välja på......I 5 minuter gick det. Det blårykande, vrålande monstret nös plötsligt till och stendog.
I såna här lägen är det lätt att ge upp. Att be till högre makter, gråta som ett barn eller rentav begå självmord. Men inte Svensson.
En händig karl har givetvis varit förutseende nog att även ha med sig en extra trycktank, tankad och klar.
Jajamen, är ni imponerade nu?
Nu vet jag ju i alla fall vad felet är:-)

Ute på sjön träffade jag Erik som visade hur man skulle tampas med Värmelns gäddor.
Fick faktiskt "öva" på några själv, även om de inte var lika stora som Eriks.
Det är bara att inse, vissa är duktigare gäddfiskare än andra.....
Den senaste tidens läsande på andras bloggar har gett mig en teori här. Det verkar som att de med aluminiumbåtar drar både flest och störst gäddor. Ja förutom brorsan då. Men hans Crescent har blå bottenfärg och i Glafsfjordens grumliga vatten tar väl gäddorna helt enkelt fel på färgen!

Om gäddorna var skapligt pigga var gösarna absolut raka motsatsen!
Visst gick de upp och tittade på jiggen. Men att smaka på den, var en helt annan sak.

Men....Det ordnade sig till slut.
5,4 kg skönhet som självklart släpptes tillbaka.
Det känns bra när gösarna väger mer än gäddorna.....Eller hur?
Tjipp//Micke